M A R R I

 Det är inte lätt, när det är svårt. (haha) Nu säger jag inte att livet är direkt svårt, jag sitter här o har en god känsla för framtiden och vart jag är nu. Självklart är man förvirrad, ibland vet man ju inte om man ens känner sig själv längre.

Jag sitter just nu och jobbar på portfolion. Jag.Orkar.Inte.Slutföra.Sista.BILDEN!

Jag vet inte varför. Jag vet att när jag blir klar, är det över. Då fortsätter jag med livet!

Äsch. Istället tittar man igenom en youtubekanals videos och kompisars hela instagram.

~Hatar mig själv lite ofta~

ÄÄÄÄÄÄSCH

Min hand/arm gör cp-ont och det kan vara orsaken till att jag inte orkar, är ganska trött också...

Vad tänker ni om att ge folk en andra chans? Medan man rita börjar man tänka på lite sådana saker.
Jag saknar en vän, men det här är verkligen första gången i livet jag känner att en person kan dra åt helvete. Ibland faller man ju bara mot känslor som lurar en; Jag saknar nog inte henne, utan jag saknar det vi hade. Vissa band man får med vissa människor är verkligen unika.
Men det vi hade. Innan. Hon var underbar då, det var kul då, dåtid.
En god dåtid ger inte rättfärdigande för att vara min vän igen i nutid, utan istället tänkar jag så att det är minnen jag bevarar nära hjärtat istället, och jag tänker inte hata henne för hon har ju trots allt, gett mig lycka :D Men efter stunden man blev "sviken" så har det varit som om någon bara drog ut en elkontakt. Det bara dog. Men som sagt, inte hata :D
Men jag har alltid varit rent för snäll med att ge andra chanser. Men jag är hellre sådan än någon som vägrar att lyssna, argumentera och överväga. Men denna gången övervägde jag, och jag förstod direkt.

Det existerar faktiskt människor som inte förtjänar en andra chans.


SKÖNT ATT SKRIVA UT SIG, NU SKA MARRI RITA SÅ HON KAN KOMMA IN PÅ THE GAME ASSEMBLY

puss å kram