Publicerad 2013-01-25 01:00:14 i
Så jag skriver nu för att släppa lite tyngd. Jag är så himla trött på mig själv och mitt självförtroende. Jag har aldrig riktigt varit "nöjd" med hur jag ser ut. Så vet jag; varje människa är unik och vacker på sitt sätt men... Jag har aldrig funnit något sådant hos mig. Jag har inget speciellt som någon skulle tycka definierar mig, lockigt hår, söt utan smink, vacker färg, gulligt liten, ja... Ingenting. Jag har bara tur att mitt ansikte är proportionellt, symmetriskt. Det finns ingen känsla som fångar, känsla som gör det harmoniskt men mysteriskt. Jag bara... Finns. Jag älskar att sminka och fixa mig för det är riktigt kul och i dem situationenerna är jag fastklistrad vid spegelen, men hemma såhär så kan jag... Omedvetet undvika speglar. Precis som jag undviker problem som min kropp, mina finnar, mitt hår (får antigen otroligt tuvigt eller statiskt hår) ... Allt är saker man kan fixa med tålamod men... Jag undviker det omedvetet. Ambitionen är borta, och där kommer mitt psykiska självförtroende in. Det finns inte, det är bara så borttynat, jag knäcks för vad som helst. Så jag undviker omedvetet livet också; vilket får mig att falera inom skola, som barn, som syster, som vän, som flickvän... Jag är inte bra på något alls och det är då jag ibland hamnar i en fallgrop som då gör att jag inte kan tänka på något annat än att jag är ful och urusel. Nåväl, det här måtte inte låta bra för jag vet själv hur det är att höra någon säga så om sig själv, men jag säger det jag finner om mig själv, och jag lättar min "tyngd" (wwiiie teenage worldproblems yo) för att säga att.... Jag bara hoppas. Jag hoppas att en dag se mig själv i spegeln som en mogen, vacker, snäll och kärleksfull människa, för jag vet att det är sådan jag är innerst inne. Kanske känna mig lite speciell. För hoppet är verkligen det sista som sviker dig. Hoppet har alltid hållt mig kvar.Puss! :)
