sentimental = (överdrivet) känslosam, speciellt beträffande gamla minnen
Idag var jag med några väldigt underbara vänner till mig, och jag älskar dem jättemycket.
Men när jag kom hem kunde jag fortfarande inte undvika känslan
"jag förtjänar inte, jag förstår inte; varför skulle dem vela umgås med mig?"
Självklart, jag blev ju jätte deppig direkt, och då gjorde jag det "bästa" jag kunde gjort. Jag kollade genom gamla bilder.
Jag har förlorat bitar av mitt hjärta, vänner jag älskat så mycket, varför förtjänade hjärtat att slitas itu så?
Mmm... "vänner kommer och går" men förfan inte så! Jag kan idag, pga mitt förflutna inte lita på någon. Eller förstå att någon faktiskt uppskattar mig. Jag vet ändå att de kommer hata eller lämna mig en dag. Ja, vi är unga och dumma, jag är bara 17 och skall leva livet. Men ja, jag är SJUTTON. Jag är snart vuxen. Jag planerar inte att förlora mitt barnasinne, ALDRIG, men att lära mig av mina misstag och på så vis, gro till en starkare människa.
Så jag är lite försiktigare nu. Mycket. Jag gråter när jag tänker på att jag släpper in människor i mitt liv som bara kommer tyna bort.
Jag vill "ära" några av mina gamla vänner här, jag är fortfarande vän med allihopa men det kommer ju aldrig bli samma sak. De här människorna är de som klättrat över min mur, och kommit helt in till min värld.
Helt.
The one to remember.
The keeper.
Min vän, min käraste av dem. Vi växte upp tillsammans och du är den enda vännen jag bara kunnat dra till, sova hos, vara med flera dagar i sträck, skriva en lapp till mamma att jag var hos er utan att det blir kalabalik. Helt enkelt en underbar barndomskompis, en underbar vän, med en minst lika underbar familj.
The reliable one.
Oh... Jag föll för dig för du var så sanslöst udda. Men fan vad jag älskar udda.
Hon var också en sådan lättja att umgås med! Kände mig fjäderlätt och lycklig, äventyrlig och öppen när jag var med henne. Med henne öppnade jag även min riktiga sida av "derp" och bara släppte loss, visade min udda sida likaså. En tjej, som tack vare henne jag istället för att bli uppäten av desperation att vela bli populär och accepterad av folk för någon jag inte är, att istället veta att det kommer människor som verkligen kommer älska mig för den jag är. Hon var som en liten gnom på crack som bara sket regnbågar hela tiden, fast som ändå hade en allvarlig, öppensinnad sida varav där hon ändå stod för sina åsikter och var velig att lyssna på andras med.
En absolut underbar, liten förgyllande människa.
Men alla bråkar med sina vänner, någon gång. Då slängs ord hit och dit, och något kastades som sårade mig djupt och det tog sitt tag tills jag kunde förlåta en viss mening jag blev förkrossad av att höra.
Dock tills den tiden gick för mig att förlåta det; flyttade jag och vi.. Gled isär. Att glida isär med någon så viktig... Är som att genomlida en liten tortyr för sig när man hela tiden har känslan av att man vill fixa det men man vet att det aldrig kommer bli detsamma igen.
Fast när vi ses stundom, känns det så härligt att ha min lilla lyckobringare tillbaka.
The one-of-a-kinder.
Beskriver detta med korta ord. Jag gick ALLTID hem lycklig efter o ha varit med någon av er.
Självklart, jag blev ju jätte deppig direkt, och då gjorde jag det "bästa" jag kunde gjort. Jag kollade genom gamla bilder.
Jag har förlorat bitar av mitt hjärta, vänner jag älskat så mycket, varför förtjänade hjärtat att slitas itu så?
Mmm... "vänner kommer och går" men förfan inte så! Jag kan idag, pga mitt förflutna inte lita på någon. Eller förstå att någon faktiskt uppskattar mig. Jag vet ändå att de kommer hata eller lämna mig en dag. Ja, vi är unga och dumma, jag är bara 17 och skall leva livet. Men ja, jag är SJUTTON. Jag är snart vuxen. Jag planerar inte att förlora mitt barnasinne, ALDRIG, men att lära mig av mina misstag och på så vis, gro till en starkare människa.
Så jag är lite försiktigare nu. Mycket. Jag gråter när jag tänker på att jag släpper in människor i mitt liv som bara kommer tyna bort.
Jag vill "ära" några av mina gamla vänner här, jag är fortfarande vän med allihopa men det kommer ju aldrig bli samma sak. De här människorna är de som klättrat över min mur, och kommit helt in till min värld.
Jag vet inte vad det var med dig som var så speciellt, men på något sätt kändes det bara som om våra personligheter gick i samma våglängd. Jag älskar denna tjejen med hela mitt hjärta, oavsett hur sårad jag blivit och aldrig förväntat mig något sådant av en medmänniska, så känns det fortfarande som om det är så enkelt, som om det klickar, när jag är med henne. Det känns så tungt inombords när jag tänker på våra minnen, och speciellt till vad jag gjorde för att slitas itu, och förlora dig. Du har gett mig några av de finaste minnena en människa kan önska sig.
The one to remember.
Denna dagen, just då detta fotot blev taget; det var något man kände. Någon tillit i luften, den bara låg där direkt. Något villkorslöst, litbart, något som känns så hemma. Jag bestämde mig från den dagen och framåt, att aldrig släppa dig, i vått och torrt. Den här killen är absolut guld värd, en bästa vän, den bästa du kan önska dig. Inte tusentals långa skrivna texter skulle kunna förklara min tacksamhet för honom, och till ödet som lät honom komma in i mitt liv. Förlåt för att jag aldrig varit en sådan bra vän till dig som du varit mot mig.
Jag hoppas helhjärtat, att jag aldrig, någonsin förlorar dig. Världens bästa människa.
The keeper.
Min vän, min käraste av dem. Vi växte upp tillsammans och du är den enda vännen jag bara kunnat dra till, sova hos, vara med flera dagar i sträck, skriva en lapp till mamma att jag var hos er utan att det blir kalabalik. Helt enkelt en underbar barndomskompis, en underbar vän, med en minst lika underbar familj.
På den tiden var du min enda vän med.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, hon var... Jag tänker inte säga syster, inte säga bästa vän, inte något kan förklara... Hon var... Den människan jag berodde på, älskade, och var mig själv med. Hade det inte varit för dig hade jag nog inte växt upp till den jag var idag.
Jag vet inte varför jag förlorade dig. Varför jag förtjänade det, men det var nog "that's were I got my first heartbreak". Jag vet att det bråket inte var något som skulle förstöra oss. Men att jag förlorade dig ledde också till att jag fick nya vänner och grodde upp lite kaxighet så jag vågade säga ifrån.
Jag gissar på att populariteten, åldern, mognaden särade på oss. Vi levde tillslut bara olika liv.
Idag är denna tjejen fortfarande lika betydelsefull, och mer som en syster.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, hon var... Jag tänker inte säga syster, inte säga bästa vän, inte något kan förklara... Hon var... Den människan jag berodde på, älskade, och var mig själv med. Hade det inte varit för dig hade jag nog inte växt upp till den jag var idag.
Jag vet inte varför jag förlorade dig. Varför jag förtjänade det, men det var nog "that's were I got my first heartbreak". Jag vet att det bråket inte var något som skulle förstöra oss. Men att jag förlorade dig ledde också till att jag fick nya vänner och grodde upp lite kaxighet så jag vågade säga ifrån.
Jag gissar på att populariteten, åldern, mognaden särade på oss. Vi levde tillslut bara olika liv.
Idag är denna tjejen fortfarande lika betydelsefull, och mer som en syster.
I fucking love her.
The reliable one.
Med dig... Inget kommer någonsin, någonsin, kunna beskriva. Ärlig, ironisk, villkorslös vänskap, jag hade betalat allt guld i världen för att vrida tillbaka tiden och ändra på mina misstag. Denna vänskap är den enda jag vet varför jag förlorat.
Jag har alltid sagt att jag inte ångrar något i livet, och det gör jag verkligen inte, förutom det här. Det här är det enda, som får mig att dö inombords och gråta så fort jag ser bilder eller tänker på minnen, från den tiden.
Jag trodde ju att jag bara var någon du gick med till skolan eller var med när du var rastlös. Du var ju så omtyckt, jag var ju bara någon halvdan människa som precis kommit upp på någon sorts social stege. Jag VÅGADE inte ens tänka tanken på att du faktiskt uppskattade, och framför allt ville, umgås med mig.
Alla pratar om att dem har den vännen som bara trallar in i huset och plockar saker från kylskåpet, hälsar på familjen och slår sig ner som om det är deras hus. (Okej, han gjorde inte just sådana här saker, men ni förstår, man fick samma känsla av hans handlingar haha)
Jag var alltid så avundsjuk på att alla hade såna vänner. Men han här, han var sådan. Han kom in i mitt hus, och plötsligt var mitt hus hans hus. Allt mitt var ditt. Det är bara så jävla självklart.
Jag värderade dig så högt. Men det tog ett tag tills jag insåg att du värderade mig med.
Det var bara någon vecka eller två innan jag gjorde vad jag gjorde, som jag kände, att jag också var något för dig med.
Men det "inseendet" var inte nog, jag trodde ju inte jag var den du ville spendera din speciella dag med. Du hade ju alla dina andra vänner och jag trodde att du ville att dem var de som skulle göra din dag. Men det var bara två hustlers i din påse; bara en till dig, och en till mig. Det var meningen att jag skulle göra din dag, och jag förstörde den, smulade ner den fullständigt.
Jag gråter och har gråtit under hela tiden jag skrivit detta. INGET kommer någonsin kunna förklara. Tårarna brinner, och jag älskar dig så jäävla mycket, du var en bror x 1000.
Vad jag gjorde kommer aldrig att sjunka undan, förlåtas.
Dagen jag förlorade dig är den mest ångerfulla och äckligaste dagen i mitt liv.
När jag är med dig känns allt så säkert, så självklart, så enkelt, så villkorslöst, så hemma. Än idag är känns det så när jag är med dig, även om det inte är samma sak som då.
Jag har alltid sagt att jag inte ångrar något i livet, och det gör jag verkligen inte, förutom det här. Det här är det enda, som får mig att dö inombords och gråta så fort jag ser bilder eller tänker på minnen, från den tiden.
Jag trodde ju att jag bara var någon du gick med till skolan eller var med när du var rastlös. Du var ju så omtyckt, jag var ju bara någon halvdan människa som precis kommit upp på någon sorts social stege. Jag VÅGADE inte ens tänka tanken på att du faktiskt uppskattade, och framför allt ville, umgås med mig.
Alla pratar om att dem har den vännen som bara trallar in i huset och plockar saker från kylskåpet, hälsar på familjen och slår sig ner som om det är deras hus. (Okej, han gjorde inte just sådana här saker, men ni förstår, man fick samma känsla av hans handlingar haha)
Jag var alltid så avundsjuk på att alla hade såna vänner. Men han här, han var sådan. Han kom in i mitt hus, och plötsligt var mitt hus hans hus. Allt mitt var ditt. Det är bara så jävla självklart.
Jag värderade dig så högt. Men det tog ett tag tills jag insåg att du värderade mig med.
Det var bara någon vecka eller två innan jag gjorde vad jag gjorde, som jag kände, att jag också var något för dig med.
Men det "inseendet" var inte nog, jag trodde ju inte jag var den du ville spendera din speciella dag med. Du hade ju alla dina andra vänner och jag trodde att du ville att dem var de som skulle göra din dag. Men det var bara två hustlers i din påse; bara en till dig, och en till mig. Det var meningen att jag skulle göra din dag, och jag förstörde den, smulade ner den fullständigt.
Jag gråter och har gråtit under hela tiden jag skrivit detta. INGET kommer någonsin kunna förklara. Tårarna brinner, och jag älskar dig så jäävla mycket, du var en bror x 1000.
Vad jag gjorde kommer aldrig att sjunka undan, förlåtas.
Dagen jag förlorade dig är den mest ångerfulla och äckligaste dagen i mitt liv.
När jag är med dig känns allt så säkert, så självklart, så enkelt, så villkorslöst, så hemma. Än idag är känns det så när jag är med dig, även om det inte är samma sak som då.
The implicit force.
Oh... Jag föll för dig för du var så sanslöst udda. Men fan vad jag älskar udda.
Hon var också en sådan lättja att umgås med! Kände mig fjäderlätt och lycklig, äventyrlig och öppen när jag var med henne. Med henne öppnade jag även min riktiga sida av "derp" och bara släppte loss, visade min udda sida likaså. En tjej, som tack vare henne jag istället för att bli uppäten av desperation att vela bli populär och accepterad av folk för någon jag inte är, att istället veta att det kommer människor som verkligen kommer älska mig för den jag är. Hon var som en liten gnom på crack som bara sket regnbågar hela tiden, fast som ändå hade en allvarlig, öppensinnad sida varav där hon ändå stod för sina åsikter och var velig att lyssna på andras med.
En absolut underbar, liten förgyllande människa.
Men alla bråkar med sina vänner, någon gång. Då slängs ord hit och dit, och något kastades som sårade mig djupt och det tog sitt tag tills jag kunde förlåta en viss mening jag blev förkrossad av att höra.
Dock tills den tiden gick för mig att förlåta det; flyttade jag och vi.. Gled isär. Att glida isär med någon så viktig... Är som att genomlida en liten tortyr för sig när man hela tiden har känslan av att man vill fixa det men man vet att det aldrig kommer bli detsamma igen.
Fast när vi ses stundom, känns det så härligt att ha min lilla lyckobringare tillbaka.
The one-of-a-kinder.
Beskriver detta med korta ord. Jag gick ALLTID hem lycklig efter o ha varit med någon av er.
Fet kärlek på det, you have my heart, och känslan är så, än idag. <3
The happy pill.
--------
Självklart, jag har ju UNDERBARA vänner här i Malmö nu, men som det märks är det här just människor som har en speciell mening i mitt liv, under den tiden jag bodde i Simrishamn, staden jag vuxit upp i. Dessa erfarenheter jag fått från Simrishammn har både ruinerat mig som byggt upp mig, men allt ligger varmt bäddat runt mitt hjärta ändå.
Sorry for the long, sentimental post, goodnight and sleep well my lovers.
The happy pill.
--------
Självklart, jag har ju UNDERBARA vänner här i Malmö nu, men som det märks är det här just människor som har en speciell mening i mitt liv, under den tiden jag bodde i Simrishamn, staden jag vuxit upp i. Dessa erfarenheter jag fått från Simrishammn har både ruinerat mig som byggt upp mig, men allt ligger varmt bäddat runt mitt hjärta ändå.
Sorry for the long, sentimental post, goodnight and sleep well my lovers.
